Slutade med spriten som fjortonåring

Folkhögskolan blev vändpunkten för Ingvar

Har du läst boken, eller sett filmen, om hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann? I brf Lagmannen i Falun bor en nittioåring, vars liv spelar i ungefär samma fascinerande liga. Skillnaden är att Ingvar Ericson finns i verkligheten.

Massor av styrelseuppdrag har han haft i över femtio års tid, så nu tycker Ingvar att han har gjort sitt, i alla fall i förenigslivet.
– I tio år var jag ordförande i bostadsrättsföreningen här i huset, men de senaste åren har jag varit vanlig ledamot, men nu ska han avgå, berättar han.
Men än tar han bilen till stugan utanför Falun, eller till sin syster i Stockholm, däremot har det blivit lite jobbigt att läsa den senaste tiden.
– När det blir lite varmare, framme i maj, brukar jag flytta ut till stugan och stanna tills det blir höst.

Tvingades bo på ålderdomshemmet
Ingvar föddes i Engelbrekts församling i Stockholm. ”Fader okänd.” När Ingvar var i ettårsåldern försvann också hans mamma ur hans liv. Hon lämnade honom hos den änkling som hon hade tjänst hos, och Ingvar blev utaktionerad på socknen. Men han hade tur och hamnade hos Frida Nyberg, som hade ett hjärta av guld och som Ingvar älskade av hela sitt hjärta, men när han var åtta år dog hennes man. Frida kunde inte längre ta hand om sina fosterbarn.
– Då hamnade jag på socknen igen och fick flytta in på ålderdomshemmet i Munktorp, berättar han. På den gamla onda tiden var ålderdomshemmet ett ställe som inte bara var till för de gamla. Även människor med olika slags handikapp hystes in där, även barn. Ingvar fick dela rum med Gubb-Ahl, en ordentlig herre som höll efter den busige och slarvige Ingvar.

Besköts av engelsmännen
Som tioåring hamnade Ingvar hos ett ungt jordbrukarpar. Där fick han bland annat hjälpa till med mjölkningen och att utföra andra sysslor. Hungrig var han alltid, eftersom matransonerna var pyttesmå. Några år därpå var det dags att flytta igen, den här gången till en grannbonde. Där fick han ordentligt med mat och blev snabbt förste tjurskötare, ingen annan kunde hantera besten, bara Ingvar – som till och med kunde rida på den.
1942 var det brinnande krig i Europa, men den då sextonårige Ingvar ville ut på sjön, och ut på sjön kom han. På fartyg som gick med malm och massaved till Tyskland …
– Engelsmännen var så förbannade att de sköt på oss när de var på väg hem efter sina bombräder över Tyskland. För att klara oss gick vi i konvojer. Vissa i besättningen var rädda jämt, de söp hårt för att stå ut.
Men Ingvar hade redan gjort slut med spriten. Som fjortonåring hade han börjat upptäcka avigsidorna och bestämt sig för att det fick vara nog.
– Rädd var jag aldrig, det hade jag inte förstånd till, jag tyckte bara att allt var ett äventyr, säger han.

Började på Brunnsvik
Efter fyra år på sjön var det dags att göra lumpen och Ingvar hamnade i flottan. I Västerviks skärgård fick Ingvar och hans kompanjoner i uppdrag att rita sjökort. I Västervik fanns också en folkpark och en flicka. Och så föddes ett litet barn.
– Jag gifte mig, men sa att efter fem år ville jag ha min frihet tillbaka. Jag köpte en lägenhet och fixade jobb åt min fru och när jag hade ordnat allt praktiskt och ekonomiskt för henne lämnade jag familjen.
När Ingvar får frågan hur det kom sig att inte han också fastnade i alkoholmissbruk och problem, som många andra i hans omgivning, säger han:
– Mitt stora intresse i livet har alltid varit litteratur.
Tjugosex år gammal började han studera på Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika och de åren blev en intellektuell revolution för den rastlöse unge mannen som hade hankat sig fram med jobb i lant- och skogsbruket. Det var också på Brunnsvik som han träffade den elva år äldre Margit, som skulle komma att bli hans fru fram till sin död 2008.
– Hon var också politiskt intresserad och vi reste mycket i Europa när vår dotter Karin var liten, berättar Ingvar.

Blev yrkeslärare
Som du som läser säkert förstår, går det inte att göra Ingvars ringlande berättelse rättvisa på några få tidningssidor. Ingvar blev med tiden yrkes- och samhällskunskapslärare i Falun, föreningsmänniska och 1991 gick han i pension, samma år som han och Margit flyttade in i den prydliga ägenheten på Kristinegatan där han bor idag. Han fick en tuff start i livet och han har arbetat hårt. Vissa saker är han stolt över, andra inte. Livet blev till sist ändå ganska bra, han är nöjd när han summerar och tänker tillbaka. Materiellt har vi alla fått det bättre, men de som är yngre börjar glömma bort vår historia, varifrån vi kommer och varför vi har fått det så bra, menar Ingvar.
– Vi som var aktiva i arbetarrörelsen har kämpat, påminner han.

Annonser

Läs om flera spännande kvinnor

Ewa Brobäck är skribent och jobbar ofta med redaktionella texter för företag och organisationer som ger ut egna tidningar. Nu börjar resultatet av den senaste tidens arbete trilla ut från tryckerierna. I Dala Energis kundtidning kan du läsa om flera starka och intressanta kvinnor, bland andra fotografen Sara Kaiser Lööf som siktar på en karriär som systemvetare. Klicka på bilden!

Förvirring i väntrummet när olika namntraditioner möts

Namnskicken ser olika ut i olika länder. Våra namn fyller olika funktioner och har olika traditioner. Att hantera detta, med olika typer av namnföljd och släktrelationsmarkörer, är inte alltid så lätt för olika yrkesgrupper.

Om detta – och hur namnbärarna själva upplever problemen – har Maria Löfdahl och Lena Wenner, Institutet för språk och folkminnen i Göteborg, arbetat med i ett projekt som sammanfattas i Svenska Dagbladet. Du kan läsa hela artikeln här.